Sverige sticker ut bland OECD-länderna. Medan våra nordiska grannar aktivt stimulerar privat pensionssparande genom skattemässiga incitament, saknar Sverige sedan 2016 verktyg för att uppmuntra löntagare att spara till sin pension. Det här särdraget blir allt mer problematiskt i takt med förändrad demografi och att vi lever längre.
Avskaffandet har skapat en systematisk orättvisa där privata företagare gynnas av generös avdragsrätt för pensioner, medan löntagare missgynnas genom att inte längre ha tillgång till denna möjlighet. Det senaste systemet från 1970-talet gav möjlighet till avdrag för pensionssparande för både företagare och löntagare. Men systemet avskaffades av flera skäl. Främst för att det gynnade höginkomsttagare som kunde göra avdrag vid 50procent marginalskatt och senare ta ut pengarna som pensionär vid 30 procent skatt. För låginkomsttagare kunde effekten bli motsatt – du fick mindre i avdrag vid insättningen än vad du senare fick betala i skatt vid uttaget. Systemet blev också allt mer komplicerat med särregler, undantag och en politisk klåfingrighet som bredde ut sig med ideliga justeringar av regler. Staten såg även en risk att skatteintäkter skulle gå förlorade när pensionärer bosatte sig utomlands.
En demografisk kris står för dörren medan vår åldrande befolkning står inför en tyst ekonomisk kris. Allt fler svenskar riskerar en ekonomiskt osäker pensionstid, samtidigt som möjligheterna att påverka sin framtida pension minskar med åldern. Den stora frågan är därför inte om vi ska återinföra stimulanser för pensionssparande, utan hur.
Våra grannländer visar olika vägar framåt. Norge har valt den kanske enklaste - avdragsrätt upp till 40 000 kr per år oavsett inkomst. Danmark har ett liknande system plus lägre beskattning när du väl tar ut pensionen. Finland har valt en modell med avdrag mot kapitalinkomster: Om du sparar 50 000 kronor till pensionen under ett år och har kapitalinkomster på minst samma belopp från till exempel aktier eller hyresintäkter, får du dra av hela beloppet från dina kapitalinkomster. Med Finlands kapitalskattesats på 30 procent innebär det en skattelättnad på 30 procent av ditt pensionssparande. Uttag måste ske under minst 10 år och kan inte påbörjas före 70 års ålder. Detta skapar en tydlig och förutsägbar skatteeffekt eftersom kapitalskattesatsen är densamma för alla till skillnad från inkomstskatter som varierar med inkomstnivån.
En vanlig kritik är att dessa system mest leder till att människor flyttar pengar mellan sparformer. Dansk forskning visar att detta är precist vad som händer - bara 15 procent ökar sitt totala sparande när skattefördelar införs. Det finns säkerligen många orsaker till detta: osäkerhet inför långsiktigt sparande, politisk klåfingrighet med ständiga regeländringar för att de ska få ihop statsbudgeten samt att det tar tid för människor att få förtroende för och anpassa sig till nya sparsystem.
Även om många skulle spara ändå finns det betydande fördelar med att styra sparandet mot pensionsändamål. Det är långsiktigt låst, skyddar mot kortsiktig konsumtion och är inflationsdämpande. "Ränta-på-ränta-effekten" blir också mer fördelaktig när den inkluderar obetalda skatter och kombineras med lägre löpande beskattning.
Försäkringsbranschen har föreslagit statlig matchning med 20 procent upp till ett tak. Det skulle undvika de snedvridande effekterna av det gamla avdragssystemet eftersom subventioner blir densamma oavsett inkomstnivå. men det riskerar att blir dyrt för staten samtidigt som det fortfarande kan vara svårt för låginkomsttagare att avstå tillräckligt mycket av sin disponibla inkomst för att få full matchning. Men kanske är vi för fixerade vid att hitta det perfekta systemet som behandlar alla exakt lika. I en marknadsekonomi kommer det alltid finnas skillnader i sparandeförmåga mellan olika inkomstgrupper. Det viktiga är ändå att skapa rimliga möjligheter att bygga upp ett pensionskapital, samtidigt som systemet är samhällsekonomiskt någorlunda effektivt.
Finlands modell med avdrag mot kapitalinkomster skapar neutralitet i kapitalbeskattningen och undviker de största orättvisorna i det gamla svenska systemet. Den proportionella kapitalskattesatsen gör också skatteeffekterna mer förutsägbara än vid progressiv arbetsinkomstbeskattning.
Det finns också anledningar till att acceptera vissa skillnader i stimulansernas effekt mellan olika grupper - ökat sparande bland höginkomsttagare minskar risken för framtida behov av offentligt stöd, frigör resurser för grundskydd och bidrar till högre totalt sparande med positiva effekter på investeringar och tillväxt.
Sverige bör införa ett system som kombinerar element från grannländerna, men anpassat till våra svenska förhållanden. En möjlighet är valfria avdrag mot antingen fast kapitalskattesats som i Finland eller arbetsinkomst som i Norge. Det skulle ge flexibilitet och förutsägbarhet samtidigt som det undviker tidigare systems värsta orättvisor.
Att avstå från att stimulera provat pensionssparande är inte neutralt - det är ett aktivt beslut att försvåra för människor att ta ansvar för sin ekonomiska framtid. I en tid när vi lever allt längre och har allt mer varierande arbetsliv kan vi inte längre blunda för behovet av kompletterande pensionssparande. Den perfekta lösningen finns förmodligen inte men det får inte hindra oss från att införa ett system som är betydligt bättre än dagens totala avsaknad av stimulanser. Vi kan inte låta det bästa få bli det godas fiende.
Michael Guldstrand
entreprenör och affärsidkare inom finansiella tjänster, IT och samhällsfastigheter